Julen - Stress, ångest och... omöjlig att vara utan

Innan du läser resten av texten råder jag dig att sitta ner med endast någon enstaka lampa tänd och en filt, en lussekatt och en kopp varm choklad. Det har du förtjänat. Jag föreslår också att du faktiskt på allvar läser texten, även om du har hört budskapet förut. För det är så pass viktigt.

Julen måste nog vara en av de högtider som… berör oss mest. De flesta skolelever ser julen som ett lov, en chans att sova och vila upp sig innan den långa och krävande vårterminen. Däribland jag. Men det finns också de som anser att julen är en stressens högtid, med julklappar som ska köpas, mat som ska lagas, gran som ska skaffas, et c et c. Däribland jag. Sedan finns det de som ser julen som rehabiliteringens årstid, ungefär som skoleleverna fast snäppet seriösare. Som sådana som åker på spa och… aktivt vilar upp sig. Faktiskt utnyttjar den lediga tid som vi fått. Där ingår däremot inte jag. Det finns också de som ser julen som ångestens högtid.

”Har jag köpt de och de julklapparna?”, ”Varför gjorde jag inte så?”, ”Jag skulle ju varit där då!”, ”Skulle jag verkligen ätit så där mycket julskinka?” och så vidare in i det oändliga. Jo, för över denna givmildhetens och snällhetens högborg vilar ångesten. Den finns hos till synes obesvärade skolelever, den finns hos den (sorgligt nog vanligaste) stressande julmänniskan, den rehabiliterande människan känner ångest för att han/hon bryr sig lite för mycket om sig själv, och ångestjularen… Är vi allihopa.

Den bit av den julaktiga dubbelmoralen som vi oftast lyfter fram är ju att julen faktiskt handlar om gemenskap, snällhet och att ge bort saker. Den andra sidan av myntet, som är den som är mest synlig och omöjlig att dölja, är ju pengarna. Butiker tjänar sjukt mycket mer under julhandeln än normalt. Och vi måste förstås konsumera! Köpa mer, mer, mer och mer julklappar till nära och kära, och där kickar stressen och ångesten in. Och inte sällan panik. Man kan skilja på den konkreta och abstrakta julen; Den konkreta julen är det som märks av och händer (läs: Pengar, stress och ångest) och den abstrakta julen är vad vi gör den till (läs: Mys, givmildhet och gemenskap).

Den abstrakta julen är den vi tittar på, men den konkreta julen kommer vi inte undan eftersom den är just konkret. Julen är alltså den i särklass mest ångestladdade högtiden. Och särskilt den här julen, ärligt talat vet jag inte om jag vill att skolan ska dra igång igen eller om jag vill vila upp mig. Jag vill ju vila upp mig, men det är svårt och sömnlöst. Men den där personliga lilla julen då?

Den då man har sin egen lilla alldeles underbara stund och sitter ensam vaken i vardagsrummet på tolvslaget. Man har bara ett stearinljus tänt och sitter med en kopp underbart varm choklad och en varm, god lussebulle. Inlindad i en filt tittar man på den andra ljuskällan i rummet; Den upplysta granen. Den här oasen av lugn som är så nära vår nordiska ursprungsjul man kommer; det gråa huset, precis som julen var grå innan Coca Cola-tomten, och de små ljuskällorna, de tända lyktorna (oftast på gårdarnas stall i julrim och sagor), snön och den totala tystnaden. Den underbara tystnaden som kanske bara störs av ett litet tinnitus eller en gäspande katt under granen.

Och när man sitter där i sin oas av tolvslag, lussekatt, varm choklad, stearinljus och filt tänker man att hur rutten, pengacentrerad och förvriden julen än blivit så är den ändå vår. Vår omistliga fyr som bara syns där i mörkret, midnatten innan julafton då alla förväntningar infrias. Kanske syns den fyren också natten efter julafton. Då är julen nästan försvunnen, och vi kan bara ana vår julefyr.

Och det är värt det. Det är värt ett års slit bara för att få chansen att ha vår underbara lilla stund för oss själva, då vi faktiskt känner att julen är mer än bara en högtid. Under hela vår uppväxt har den blivit en del av oss, och det är vid vårt egna lilla tempel av julanda som vi försvarar oss i vår naiva tro att vuxenlivet inte kommer att få oss att komma ur våran lilla glaskula. Nu har fyren slocknat för i år, och det dröjer ytterligare 364 dagar innan vi får se den igen. Men det är det som sagt värt. Nu måste jag nog snart gå och torka några tårar, för det är tragiskt på ett så naivt och underbart sätt. God jul på er. Det är det minsta jag kan säga.

…Var tog den där elden vägen?