...men juldagen då?

Så, julafton är över. Magin är borta och vår fyr av jul dränks i verklighetens konkreta (Concrete på engelska är för övrigt betong... inget sammanträffande, skulle jag tro) storm. Men vi vet att den finns någonstans ute i verkligheten. För att vi vet att den alltid kommer tillbaka nästa år. Och med den värdaste dagen på året är över kommer den inte mest värdelösa, men klart en av de mest modstulna dagarna; Juldagen. Då är allt roligt över för i år, alla förväntningar man haft, den spänning som byggts, alla planer man haft och presenter man gissat sig till är helt plötsligt som bortblåsta. Bortsopade av den oundvikliga dagen efter-kvasten som följer vilken fest eller högtid som helst. Undantagslöst.

Och våran personliga julfyr, den där första timmen ensamma med granen i vardagsrummet, förbjuder oss att acceptera att det är ett helt år. Jag blir trött bara av att tänka på det. Ett helt år kvar tills nästa lilla chans att få sitta i ett mörkt vardagsrum med tindrande snö utanför fönstren. Men det är det, som skrivet, faktiskt värt. Och nu på juldagen när vi faktiskt har fått alla våra julklappar, vare sig det är Lost-böcker, filmer, böcker om hur man på ett effektivt sätt inte arbetar (Per fick faktiskt just en sådan, gissa vem som fick en Lost-bok?) och så vidare så borde vi ju egentligen vara väldigt glada för att väntan är över och vi har fått våra klappar och vi har fått se ljuset av våran jul i dimman. Men icke.

För julen är vi som sagt uppvuxna med, och så lätt går det inte att skilja på den och oss. Vi vill att det där underbara vardagsrumsögonblicket ska vara i evighet, vi vill bada i julefriden, långt bort från all stress och julångest (Se bloggen jag lade upp för ca 24 timmar sedan). Men det är nog rätt dumt, ändå. Om det inte är något som förhindrar att vi njuter fullt ut av det (Såsom vakna föräldrar så att man inte får vara ifred, man spilelr ut chokladen eller kanske att man har tinnitus) så njuter vi som sagt allt vi kan av vårat lilla ögonblick. Då har vi fått allt, och då finns inget kvar att längta efter. Sådana små perfekta tillfällen kommer bara en gång i livet, om ens så ofta. Julen dör nog om vi njuter för mycket av den.

Eller så gör den faktiskt inte det, i och med att det är sådan laddad helg bringar den alltid ny glädje, ny julstämning och en ny chans att få sitta med våran filt vid tolvslaget. Julen handlar ju ändå från början om födsel. Varje år föds inte Jesus, varje år föds istället en ny jul med allt vad det innebär. Julen har gått från Kristus födelse till att vara ett eget väsen som är en del av oss. En väldigt stor del, att döma av hur mycket jag redan saknar den. Och då har det ändå bara gått tre timmar.

Men juldagen är ändå en dag för sammanfattande av den gångna julen, en dag för uppätandet av julbordsrester och den dag då man för chansen att faktiskt fullt ut njut av de julklappar man fått. Då vi vaknar till liv vid tolv och botar vår kulinariska baksmälla efter julbordet. Juldagen är den dag då besvikelsen efter att julen är borta hjälper oss att smälta den gångna julen och undra vad i helvete annandagen egentligen är till för (Annat än att SL ska köra slapp helgdagstrafik en dag extra). Själv ska jag nu kontemplera djupet i nio itmmars sömn följt av dusch och lunch. God fortsättning på er, det har ni säkert förtjänat.

...Där tog den där elden vägen