Gott nytt bloggår

Ja, då var det ett nytt år och ett nytt år kräver nya kåserier. Och nya bloggar, tro’t eller ej. Jag funderar nämligen på att starta en blogg till. Om spelande. Javisst, det låter hur tantefjantigt som helst, men det är en hobby och bloggande är en hobby. Jag kombinerar mina två hobbies genom att blogga om spel helt enkelt. Den skriver jag antagligen inte lika mycket i som den här, men humorn kommer väl att finnas i grunden. Det är den som jag grundar min bloggpopularitet på, alltså är det den som lever vidare. Det vore för övrigt också trevligt att starta en blogg om musik. Hm…

Men att blogga är ett bra sätt att få ur sig massor med onödig skit som man sitter inne med, tankar, kåserier, skrivlust, depression, eufori, et c. Det är bara det lilla problem att jag inte tar mig tid att skriva ner det. För som det är just nu har jag lust att starta några nya bloggar och att skriva en novell där ärkeskurken är en dryg engelsman. Eventuellt mer om det senare.

Nu är det ju det här med nyår. Klockan är tjugo i fyra, raketerna har tystnat och de fulla ungdomarna har gått hem och lagt sig. Om ca sex timmar kommer ett par tusen bakfulla svenskar kliva upp, hälla upp ett glas vatten, lägga i en alvedon och gå och lägga sig igen i väntan på att tabletten ska lösas upp och världen ska bli mer uthärdlig.

Sedan finns förstås de svenskar som hållit sig nyktra och sover till framåt två istället, och det är antagligen i den folkgruppen som jag går att hitta. Och då har vi ytterligare en lamslagen helgdag. Ja, en sådan dag som slutar på -dag. Så som juldagen, nyårsdagen, påskdagen, et c då folk mest är hemma för att alla andra är det, affärerna är stängda och kollektivtrafiken knappt går alls. Sådana där rastlöst långtråkiga dagar då man inte kan koncentrera sig på något någon längre tid eftersom man är trött, trött, trött och förskjutit dygnet för mycket för sitt eget bästa. Egentligen vilken lördag som helst, men sådana dagar är extremfall.

Vad jag misstänker är att jag kommer somna någon gång runt fem och bli väckt halv ett eller så av att mina bröder ropar att det är lunch, varpå jag kliver upp, äter och duschar. Men sedan då? Och det är där rastlösheten kommer in i bilden. Jag har för närvarande två saker inplanerade för hela nästa vecka; Träffa Annix, Papinski och Nina på tisdag och så ska jag köpa en basker i gamla stan någon dag. Antagligen på måndag eftersom jag inte har något för mig då. Mycket möjligt att jag tar med mig Anton.

Men nyår. Nyår innebär nyårslöften, en form av mål som man sätter upp för att så många andra gör det. Och jag är inget undantag, under 2006 ska jag antagligen försöka göra mitt bästa för att

• Gå över jorden: Motsatsen till att gå under jorden, alltså att synas mer. Plus att det är en oerhört dålig vits, eftersom min dator står i källaren och det är den jag ska sitta mindre vid.
• Motionera mera: Ja, målet är ju det som man ska göra varje dag för att må bra; minst en halvtimme om dagen. Och på vilket sätt som helst. Cykla, träna med hantlar, jogga… I och för sig blir det ju piece of cake i april-maj när man kan börja cykla till skolan igen. Då får jag nog förlänga det till minst en timme om dagen.
• Äta mer: Visserligen smakar falukorv vidrigt, men jag ska försöka äta mer vardagsmat. Dels för att det är för jävligt att behöva lägga sig hungrig (det hjälper en inte precis att somna) och för att jag måste gå upp i vikt. Sexton år och 50 kilo känns inte riktigt stabilt.

Nåja, nu vill ni väl antagligen ha något vettigare för er än att läsa mycket mer av det här, så jag ska väl avsluta. Gott nytt år på er om jag inte redan sagt det, och jag hoppas ni lyckas hålla era nyårslöften. Arrivederci!

...kanske en annan dag

Annandagen är efteråt. Efter julaftons djup och juldagens sammanfattning, vad finns kvar? Just det, efteråt. Juldagen är den dag då vi sammanfattar julen, då butiker är stängda och snön ofta börjar falla. Annandagen är nog till för julens avslutning. För efter att man sammanfattar något tar det rimligen slut, så också i fallet med julen. Under annandagen finns bara resterna av resterna från julbordet kvar, den stora julklappshögen under granen är öppnad och överraskningen är borta. Finito.

Den sista chansen att se julen är borta för i år, det dröjer tolv månader till innan vi får vår nästa chans. Juldagen är över, tiden för sammanfattning och reflektion över den gångna julen. Det där dygnet som kommer efter för att få oss tillbaka i balans efter glädje, mat och stress. Annandagen är julens apokalyps, finalen och det sista vi ser av den innan resten av året drabbar oss med full kraft. Annandagen är nog som en slags extra juldag, för att fördröja lidandet så att vi inte ska få ’Julen är död för i år’ stämplat rakt i ansiktet oförberedda.

En vanlig dag med juletitel, och då är vi tillbaka vid mötet mellan konkret/abstrakt jul. I själva verket är julhelgen bara vanliga jävla dagar med andra titlar, och då särskilt annandagen. Det finns ingen vettig anledning till att det är en del av julhelgen, utom att den ska fördröja insikten om julens bortgång. Förhoppningsvis har vi då fått så mycket vardagsliv att tänka på och möten inbokade att vi inte märker lika starkt att julen faktiskt är borta.

För vad är efter annandagen? Jo, mellandagsrea med mer stress… Och inte julstress. Mellandagarna är bara vanliga inrutade dagar med vanlig, inrutad stress. Och kanske är det också en påminnare om att det faktiskt finns lite jul kvar i vardagarna också, julen är inte över efter att paketen öppnade och man återhämtat sig efter all mat. Julen kommer ändå finnas eftersom den, som tidigare skrivet, är del av vår uppväxt och alltså av oss. Sedan finns det förstås de som skjuter bort julen och säger att den bara är en ursäkt för att få saker och äta tills man spricker, men de människorna är oftast lika klyftiga som en inkontinent Arne Hegerfors som tagit valium.

Annandagen är en sista bit konkret jul, efter den finns bara små påminnare så som att öppet köp och bytesrätt kunde ha varit bra att fråga om när man köpte den där boken. Men annars är det finito. Det är därför det inte finns så mycket att skriva om det. Men jag är här för att skriva om det. Bloggen är en kvarnsten, och den ska dras i tid och otid. Även om jag slappat en del med det. Men mer om det senare i vardagliga, humoristiska bloggar.

Nej, time to face it. Julen är snart över, och de sista släktbesöken bleknar bort, medvetandet återvänder, julklappar klagas på och man kliver upp vid tolv. Den abstrakta julen försvinner och konkret vardag är lättare att acceptera tack vare den övergångsfas som kallas annandagen. Mellandagarna är den tid då man stället om från en högtid till en annan och förbereder sig för nästa baksmälla, överfulla mage eller helgdag i allmänhet. Och den är nästan bara konkret, eftersom nyåret inte kräver en stämning på samma sätt som julen gör det.

Annandagen, som skrivet mer än väl. Vi ska vara glada att vi har den. Hundra procent jul? Hundra procent vardag? Kanske en annan dag. Det här är en annandag. God jul för sista gången i år, och i och med det här är min julhelgsbloggtrilogi är avslutad.

Kom änglar, kom älvor, det börjar bli kallt

...men juldagen då?

Så, julafton är över. Magin är borta och vår fyr av jul dränks i verklighetens konkreta (Concrete på engelska är för övrigt betong... inget sammanträffande, skulle jag tro) storm. Men vi vet att den finns någonstans ute i verkligheten. För att vi vet att den alltid kommer tillbaka nästa år. Och med den värdaste dagen på året är över kommer den inte mest värdelösa, men klart en av de mest modstulna dagarna; Juldagen. Då är allt roligt över för i år, alla förväntningar man haft, den spänning som byggts, alla planer man haft och presenter man gissat sig till är helt plötsligt som bortblåsta. Bortsopade av den oundvikliga dagen efter-kvasten som följer vilken fest eller högtid som helst. Undantagslöst.

Och våran personliga julfyr, den där första timmen ensamma med granen i vardagsrummet, förbjuder oss att acceptera att det är ett helt år. Jag blir trött bara av att tänka på det. Ett helt år kvar tills nästa lilla chans att få sitta i ett mörkt vardagsrum med tindrande snö utanför fönstren. Men det är det, som skrivet, faktiskt värt. Och nu på juldagen när vi faktiskt har fått alla våra julklappar, vare sig det är Lost-böcker, filmer, böcker om hur man på ett effektivt sätt inte arbetar (Per fick faktiskt just en sådan, gissa vem som fick en Lost-bok?) och så vidare så borde vi ju egentligen vara väldigt glada för att väntan är över och vi har fått våra klappar och vi har fått se ljuset av våran jul i dimman. Men icke.

För julen är vi som sagt uppvuxna med, och så lätt går det inte att skilja på den och oss. Vi vill att det där underbara vardagsrumsögonblicket ska vara i evighet, vi vill bada i julefriden, långt bort från all stress och julångest (Se bloggen jag lade upp för ca 24 timmar sedan). Men det är nog rätt dumt, ändå. Om det inte är något som förhindrar att vi njuter fullt ut av det (Såsom vakna föräldrar så att man inte får vara ifred, man spilelr ut chokladen eller kanske att man har tinnitus) så njuter vi som sagt allt vi kan av vårat lilla ögonblick. Då har vi fått allt, och då finns inget kvar att längta efter. Sådana små perfekta tillfällen kommer bara en gång i livet, om ens så ofta. Julen dör nog om vi njuter för mycket av den.

Eller så gör den faktiskt inte det, i och med att det är sådan laddad helg bringar den alltid ny glädje, ny julstämning och en ny chans att få sitta med våran filt vid tolvslaget. Julen handlar ju ändå från början om födsel. Varje år föds inte Jesus, varje år föds istället en ny jul med allt vad det innebär. Julen har gått från Kristus födelse till att vara ett eget väsen som är en del av oss. En väldigt stor del, att döma av hur mycket jag redan saknar den. Och då har det ändå bara gått tre timmar.

Men juldagen är ändå en dag för sammanfattande av den gångna julen, en dag för uppätandet av julbordsrester och den dag då man för chansen att faktiskt fullt ut njut av de julklappar man fått. Då vi vaknar till liv vid tolv och botar vår kulinariska baksmälla efter julbordet. Juldagen är den dag då besvikelsen efter att julen är borta hjälper oss att smälta den gångna julen och undra vad i helvete annandagen egentligen är till för (Annat än att SL ska köra slapp helgdagstrafik en dag extra). Själv ska jag nu kontemplera djupet i nio itmmars sömn följt av dusch och lunch. God fortsättning på er, det har ni säkert förtjänat.

...Där tog den där elden vägen

Julen - Stress, ångest och... omöjlig att vara utan

Innan du läser resten av texten råder jag dig att sitta ner med endast någon enstaka lampa tänd och en filt, en lussekatt och en kopp varm choklad. Det har du förtjänat. Jag föreslår också att du faktiskt på allvar läser texten, även om du har hört budskapet förut. För det är så pass viktigt.

Julen måste nog vara en av de högtider som… berör oss mest. De flesta skolelever ser julen som ett lov, en chans att sova och vila upp sig innan den långa och krävande vårterminen. Däribland jag. Men det finns också de som anser att julen är en stressens högtid, med julklappar som ska köpas, mat som ska lagas, gran som ska skaffas, et c et c. Däribland jag. Sedan finns det de som ser julen som rehabiliteringens årstid, ungefär som skoleleverna fast snäppet seriösare. Som sådana som åker på spa och… aktivt vilar upp sig. Faktiskt utnyttjar den lediga tid som vi fått. Där ingår däremot inte jag. Det finns också de som ser julen som ångestens högtid.

”Har jag köpt de och de julklapparna?”, ”Varför gjorde jag inte så?”, ”Jag skulle ju varit där då!”, ”Skulle jag verkligen ätit så där mycket julskinka?” och så vidare in i det oändliga. Jo, för över denna givmildhetens och snällhetens högborg vilar ångesten. Den finns hos till synes obesvärade skolelever, den finns hos den (sorgligt nog vanligaste) stressande julmänniskan, den rehabiliterande människan känner ångest för att han/hon bryr sig lite för mycket om sig själv, och ångestjularen… Är vi allihopa.

Den bit av den julaktiga dubbelmoralen som vi oftast lyfter fram är ju att julen faktiskt handlar om gemenskap, snällhet och att ge bort saker. Den andra sidan av myntet, som är den som är mest synlig och omöjlig att dölja, är ju pengarna. Butiker tjänar sjukt mycket mer under julhandeln än normalt. Och vi måste förstås konsumera! Köpa mer, mer, mer och mer julklappar till nära och kära, och där kickar stressen och ångesten in. Och inte sällan panik. Man kan skilja på den konkreta och abstrakta julen; Den konkreta julen är det som märks av och händer (läs: Pengar, stress och ångest) och den abstrakta julen är vad vi gör den till (läs: Mys, givmildhet och gemenskap).

Den abstrakta julen är den vi tittar på, men den konkreta julen kommer vi inte undan eftersom den är just konkret. Julen är alltså den i särklass mest ångestladdade högtiden. Och särskilt den här julen, ärligt talat vet jag inte om jag vill att skolan ska dra igång igen eller om jag vill vila upp mig. Jag vill ju vila upp mig, men det är svårt och sömnlöst. Men den där personliga lilla julen då?

Den då man har sin egen lilla alldeles underbara stund och sitter ensam vaken i vardagsrummet på tolvslaget. Man har bara ett stearinljus tänt och sitter med en kopp underbart varm choklad och en varm, god lussebulle. Inlindad i en filt tittar man på den andra ljuskällan i rummet; Den upplysta granen. Den här oasen av lugn som är så nära vår nordiska ursprungsjul man kommer; det gråa huset, precis som julen var grå innan Coca Cola-tomten, och de små ljuskällorna, de tända lyktorna (oftast på gårdarnas stall i julrim och sagor), snön och den totala tystnaden. Den underbara tystnaden som kanske bara störs av ett litet tinnitus eller en gäspande katt under granen.

Och när man sitter där i sin oas av tolvslag, lussekatt, varm choklad, stearinljus och filt tänker man att hur rutten, pengacentrerad och förvriden julen än blivit så är den ändå vår. Vår omistliga fyr som bara syns där i mörkret, midnatten innan julafton då alla förväntningar infrias. Kanske syns den fyren också natten efter julafton. Då är julen nästan försvunnen, och vi kan bara ana vår julefyr.

Och det är värt det. Det är värt ett års slit bara för att få chansen att ha vår underbara lilla stund för oss själva, då vi faktiskt känner att julen är mer än bara en högtid. Under hela vår uppväxt har den blivit en del av oss, och det är vid vårt egna lilla tempel av julanda som vi försvarar oss i vår naiva tro att vuxenlivet inte kommer att få oss att komma ur våran lilla glaskula. Nu har fyren slocknat för i år, och det dröjer ytterligare 364 dagar innan vi får se den igen. Men det är det som sagt värt. Nu måste jag nog snart gå och torka några tårar, för det är tragiskt på ett så naivt och underbart sätt. God jul på er. Det är det minsta jag kan säga.

…Var tog den där elden vägen?

Tristess

Förlåt för att jag missbrukar min blogg. Egentligen ska man ju skriva något intressant här, men nu har det ju mest blivit… blaha. Men det är okej. Hoppas jag. Sak samma, nu skriver jag i vilket fall som helst. Mest för att jag måste. Det är fortfarande inte så att jag vill sitta här och vara tradig, jag vill ju göra något. Men det går inte. Totally fucking omöjligt, eftersom folk antingen är på TSS eller upptagna på annat håll. Ellen om någon kan väl gå med på att se på Lost, men det går inte. För hon ska se det själv. Ja, jag kan ju fråga.

För att jag är så trött på att bara sitta hemma och vara tråkig samtidigt som jag har tråkigt. Jag vill komma iväg hemifrån, iväg från datorn, iväg från allt tråkigt. Jag kanske kunde ringa någon. Det borde gå. Men vem? Phil eller Fredrik, antagligen. Och nu börjar jag svamla om tristess igen.

Men det är ju för att tristess är så för jävla jobbigt. Man är uttråkad samtidigt som man är rastlös, som det är nu har jag ju för fan roligare i skolan än utanför! För hemma finns det ungefär tre saker att göra; spela gitarr, sitta vid datorn och äta middag. Jag kan ju alltid promenera, men det är så tråkigt när man är själv. Om det var sommar skulle jag kunna cykla till Rösjön, det är åtminstone okej om man är själv.

Jo, det är ju grosse kul att äntligen ha vinter! Med snö och en Barberlius som ser konstant ^^ ut, men everything comes at a price. I det här fallet var priset tristess. Jag måste verkligen hitta något att göra i det smällkalla höstmörkret. Jag borde börja träna. Ja Anton, jag sa det frivilligt. Ingen har mutat mig eller tryckt en pistol mot min tinning, jag måste börja träna.

Och så borde jag bli mer estetisk. Jag känner mig så avtrubbad och okreativ så att det inte är sant. Bara helt spontant, alltså. Det skulle vara extremt kul att kunna komma på något eget för en gångs skull. Men egentligen borde jag ju sluta svamla här och gå iväg och göra något, så det ska jag. Helst. Men alla andra är på TSS, så jag sitter väl hemma och häckar om jag inte typ… Åker till Täby Centrum och går hem, eller något. För jag vill verkligen inte vara kvar här i the Boredom Bog.

Oh my god, vill jag bli intressant? Shit, Anton kanske har rätt. Den gamla Muskot kanske faktiskt dog när jag klippte mig. Även om jag inte har märkt någon större skillnad.

I brist på annat ska jag nog spela lite Worms World Party nu.

Vad gömmer sig i ditt sinne av is,
Varför gömmer du dig på detta vis?
Vintern gryr, med den en ny dag,
Men ingenting verkar vara till ditt behag.
Moi – Vem är vintern?

Nightfall,
Quietly crept in and changed us all
Blind Guardian – Nightfall

Über unt aus, alles.

Ou est ta petite maison?

Jag har inte bloggat här på ett tag, och jag kan inte säga något annat till mitt försvar än att jag inte har kommit på något att skriva. Men nu känns det som att jag måste skriva något, för den senaste veckan har varit ganska händelserik.

Mer om det lite senare, nu tänkte jag bara klaga lite i allmänhet. För mina sömnvanor är rejält keffa. I skrivande stund är klockan till exempel 02:57 och jag borde ha sovit för två-tre timmar sedan, eftersom det är söndag i morgon. Och igår släckte jag lampan vid halv fyra. Jag tror att det började i onsdags, vid TSS. Och eftersom det är så sällan jag bloggar så kan jag ta hela storyn;

Onsdag, den 23 november 2005. Klockan är strax efter sex och jag är på öppet hus på skolan med Fredrik Gustafsson som antagligen ska börja där nästa år. Eller ja. Han ska ganska säkert gå där, dels för att det är en bra skola och för att han bor 200 meter där ifrån. Hur som helst drar jag dit Anton också, som fick de hur mitt hår såg (och, för all del, ser) ut (mer om det senare). Efter att ha chillat där ett tag så drog vi iväg till TSS där folk fick panik över min frisyr. Fet förvåning och fågelholksnyllen överallt.

I alla fall, Phil kommer dit. Han kommenterar håret och nappar sedan när jag säger att det finns gratis fika med kaffe och pepparkakor på Täby Enskilda. Vi drar dit och fikar, träffar Yui, Nova, Christoffer, Madde, Allan och så vidare. Och när jag sedan kom hem från TSS så tänkte jag att det var pointless att försöka sova eftersom jag druckit kaffe tidigare (runt halv nio). Jag somnade runt två efter att ha gett upp lite för länge. Dagen efter skulle jag upp tjugo över sex för att vara vid tingsrätten i stan halv nio. Muntert.

Tingsrätten var ju jävligt skön den också. Tio minuter förhandling, sedan var det slut på grund av brist på vittnen. Så jag slutade kvart över nio. Efter det så skulle Ankan köpa en födelsedagspresent till Lillemor så vi åkte till Södermalm, och Yui och en av henens klasskompisar hakade på av bara farten. Hennes klasskompis klev dock av vid Östermalmstorg för att byta tunnelbana, medan vi tre åkte vidare till Gamla Stan. Och på stationen ser vi Klyka och Daniel. Jag drog på mig ett mentalt fågelholksnylle och vi klev av för att byta till gröna linjen (Ankan skulle till Medborgarplatsen). Så vi fick två-tre stationers sällskap av lite extra limabönor.

Vid medborgarplatsen upptäcker vi att alla affärer öppnar runt tio, så vi var tvungna att gör något i en halvtimme. Så vi tog en promenad på Södermalm som varade i en timme och en kvart. Och någon gång måste jag cykla till Vita Bergsparken. Helst med en gitarr också. =)

Men nog om det. Den natten sov jag inte heller så bra, minns jag. Och igår så släckte jag runt halv fyra och det verkar bli fallet i dag också (Nu är klockan 03:13). Och jag kommer fortfarande att vara jävligt trött i morgon, för jag ska vakna runt halv elva. Jag vet, jag skulle ha lagt mig för fett med länge sedan, men jag hade ingen lust. För att min bärbara dator är så extremt kul för att den är ny. Ja, ny bärbar dator. För den senaste veckan har varit fett med händelserik.

• Jag har klippt mig: Muskots hästsvans är borta. Face it, den kommer inte tillbaka. Istället så har jag ett halvkort hår som ligger bakåt på ett hyfsat raggigt sätt. Dessutom har jag en kam i vänsterfickan hela tiden i fall det inte skulle göra det. Och det ser för övrigt skitbra ut, beundran mottas med glädje.
• Jag har blivit rånvittne: Medan jag satt och blev klippt rusade det in en maskerad person och rånade Arninge Krog, som låg mitt emot frisören. Och kassörskan jobbade sin första vecka där. Hon var chockad i flera timmar efteråt.
• Jag har fuckat upp mina sömnvanor: Läs den första omgången självömkan där uppe.
• Jag har skaffat en bärbar dator: Ja, jag köpte den på en superrea på PC City när de öppnade i Arninge i fredags. För pengar från mitt sparkonto, då. Men jag har en jättebra bärbar dator som är extremt bekväm. Så får ni säga vad ni vill om det.
• Jag har blivit singel: I dag gjorde jag och Jussie slut. Det fungerade inte längre, eftersom vi sågs för sällan. Men hon verkade ta det ganska bra och jag… Tja, jag märker väl hur jag mår. Det här vill jag helst berätta för folk personligen, men jag skriver det här för att slippa svara på samma fråga femtioelva gånger.

Ja, det var väl det jag tänkte skriva. Och så ser ni mitt första projekt med PhotoStudio på bärbara datorn där uppe. Jag har också lagt upp den i mitt galleri på Helgon.

Och Ou est ta petite maison? betyder Var är ditt lilla hus? Och det lilla huset är den plats vi drar oss tillbaka när vi mår dåligt, vårat eget lilla utrymme som ser ut som vi vill och känner för. Lite som det man tänker sig under avslappningsövningarna på dramalektionerna.

Så om ni ursäktar så ska jag dra mig tillbaka till mitt mentala hus och äntligen sova. God natt.

Och fan vad bra mitt hår blev!

Over and out. Es was alles.

03:34

Notera att texten skrevs natten mellan igår och idag och inte alldeles nyss.

The Muskonian Renaissance

Seriöst, jag behöver något nytt. Finns massor jag borde, vill och förhoppningsvis ska göra så snart som möjligt. Jag siktar ju i och för sig på en personlig renässans vid jullovet, och då borde man väl veta vad man ska göra. Vad vill jag göra? Vad borde jag göra?

• Klippa mig borde jag välan göra. Har haft långt hår sedan sjuan, och renässans betyder förnyelse.
• Jag borde lära mig noter eftersom jag inte har bekymrat mig med det än.
• Att träna mer och oftare är lätt lovat, men svårt hållet. Men nu ska det nog gå.
• Sitta mindre vid datorn är bra för ögon, hälsa, socialt liv och motion.
• Cykla eller jogga något ohyggligt mycket mera än vad jag inte gör just nu. Med hantlar och tung ryggsäck när det börjar bli för lätt.
• Träffa folk av en faktiskt anledning och dissa de vanliga hangaroundställena, typ TSS och följaktligen kanske Lava.
• Vara intressant oftare.
• Någonstans mitt i allt ska jag läsa böcker också.
• Verkligen göra något av mitt liv, jag är trött på att bara komma hem och ha tråkigt varje eftermiddag.
• Lära mig italienska lika bra som jag kan franska skulle vara oerhört trevligt.
• Stå ut till jullovet och våren så jag kan göra allt det här.
• Skriva mer egen musik, vilket är ganska självförklarande.
  

Bara börja stå ut då, nu måste jag göra något ordentligt.
Ursäkta mig, men nu ska jag träna lite hantlar, göra hundra sit-ups och läsa Ondskan av Jan Guillou, för den är jävligt bra.
Arrivederci, tutti! State bene? Io sto molto bene. =)