...kanske en annan dag

Annandagen är efteråt. Efter julaftons djup och juldagens sammanfattning, vad finns kvar? Just det, efteråt. Juldagen är den dag då vi sammanfattar julen, då butiker är stängda och snön ofta börjar falla. Annandagen är nog till för julens avslutning. För efter att man sammanfattar något tar det rimligen slut, så också i fallet med julen. Under annandagen finns bara resterna av resterna från julbordet kvar, den stora julklappshögen under granen är öppnad och överraskningen är borta. Finito.

Den sista chansen att se julen är borta för i år, det dröjer tolv månader till innan vi får vår nästa chans. Juldagen är över, tiden för sammanfattning och reflektion över den gångna julen. Det där dygnet som kommer efter för att få oss tillbaka i balans efter glädje, mat och stress. Annandagen är julens apokalyps, finalen och det sista vi ser av den innan resten av året drabbar oss med full kraft. Annandagen är nog som en slags extra juldag, för att fördröja lidandet så att vi inte ska få ’Julen är död för i år’ stämplat rakt i ansiktet oförberedda.

En vanlig dag med juletitel, och då är vi tillbaka vid mötet mellan konkret/abstrakt jul. I själva verket är julhelgen bara vanliga jävla dagar med andra titlar, och då särskilt annandagen. Det finns ingen vettig anledning till att det är en del av julhelgen, utom att den ska fördröja insikten om julens bortgång. Förhoppningsvis har vi då fått så mycket vardagsliv att tänka på och möten inbokade att vi inte märker lika starkt att julen faktiskt är borta.

För vad är efter annandagen? Jo, mellandagsrea med mer stress… Och inte julstress. Mellandagarna är bara vanliga inrutade dagar med vanlig, inrutad stress. Och kanske är det också en påminnare om att det faktiskt finns lite jul kvar i vardagarna också, julen är inte över efter att paketen öppnade och man återhämtat sig efter all mat. Julen kommer ändå finnas eftersom den, som tidigare skrivet, är del av vår uppväxt och alltså av oss. Sedan finns det förstås de som skjuter bort julen och säger att den bara är en ursäkt för att få saker och äta tills man spricker, men de människorna är oftast lika klyftiga som en inkontinent Arne Hegerfors som tagit valium.

Annandagen är en sista bit konkret jul, efter den finns bara små påminnare så som att öppet köp och bytesrätt kunde ha varit bra att fråga om när man köpte den där boken. Men annars är det finito. Det är därför det inte finns så mycket att skriva om det. Men jag är här för att skriva om det. Bloggen är en kvarnsten, och den ska dras i tid och otid. Även om jag slappat en del med det. Men mer om det senare i vardagliga, humoristiska bloggar.

Nej, time to face it. Julen är snart över, och de sista släktbesöken bleknar bort, medvetandet återvänder, julklappar klagas på och man kliver upp vid tolv. Den abstrakta julen försvinner och konkret vardag är lättare att acceptera tack vare den övergångsfas som kallas annandagen. Mellandagarna är den tid då man stället om från en högtid till en annan och förbereder sig för nästa baksmälla, överfulla mage eller helgdag i allmänhet. Och den är nästan bara konkret, eftersom nyåret inte kräver en stämning på samma sätt som julen gör det.

Annandagen, som skrivet mer än väl. Vi ska vara glada att vi har den. Hundra procent jul? Hundra procent vardag? Kanske en annan dag. Det här är en annandag. God jul för sista gången i år, och i och med det här är min julhelgsbloggtrilogi är avslutad.

Kom änglar, kom älvor, det börjar bli kallt

...men juldagen då?

Så, julafton är över. Magin är borta och vår fyr av jul dränks i verklighetens konkreta (Concrete på engelska är för övrigt betong... inget sammanträffande, skulle jag tro) storm. Men vi vet att den finns någonstans ute i verkligheten. För att vi vet att den alltid kommer tillbaka nästa år. Och med den värdaste dagen på året är över kommer den inte mest värdelösa, men klart en av de mest modstulna dagarna; Juldagen. Då är allt roligt över för i år, alla förväntningar man haft, den spänning som byggts, alla planer man haft och presenter man gissat sig till är helt plötsligt som bortblåsta. Bortsopade av den oundvikliga dagen efter-kvasten som följer vilken fest eller högtid som helst. Undantagslöst.

Och våran personliga julfyr, den där första timmen ensamma med granen i vardagsrummet, förbjuder oss att acceptera att det är ett helt år. Jag blir trött bara av att tänka på det. Ett helt år kvar tills nästa lilla chans att få sitta i ett mörkt vardagsrum med tindrande snö utanför fönstren. Men det är det, som skrivet, faktiskt värt. Och nu på juldagen när vi faktiskt har fått alla våra julklappar, vare sig det är Lost-böcker, filmer, böcker om hur man på ett effektivt sätt inte arbetar (Per fick faktiskt just en sådan, gissa vem som fick en Lost-bok?) och så vidare så borde vi ju egentligen vara väldigt glada för att väntan är över och vi har fått våra klappar och vi har fått se ljuset av våran jul i dimman. Men icke.

För julen är vi som sagt uppvuxna med, och så lätt går det inte att skilja på den och oss. Vi vill att det där underbara vardagsrumsögonblicket ska vara i evighet, vi vill bada i julefriden, långt bort från all stress och julångest (Se bloggen jag lade upp för ca 24 timmar sedan). Men det är nog rätt dumt, ändå. Om det inte är något som förhindrar att vi njuter fullt ut av det (Såsom vakna föräldrar så att man inte får vara ifred, man spilelr ut chokladen eller kanske att man har tinnitus) så njuter vi som sagt allt vi kan av vårat lilla ögonblick. Då har vi fått allt, och då finns inget kvar att längta efter. Sådana små perfekta tillfällen kommer bara en gång i livet, om ens så ofta. Julen dör nog om vi njuter för mycket av den.

Eller så gör den faktiskt inte det, i och med att det är sådan laddad helg bringar den alltid ny glädje, ny julstämning och en ny chans att få sitta med våran filt vid tolvslaget. Julen handlar ju ändå från början om födsel. Varje år föds inte Jesus, varje år föds istället en ny jul med allt vad det innebär. Julen har gått från Kristus födelse till att vara ett eget väsen som är en del av oss. En väldigt stor del, att döma av hur mycket jag redan saknar den. Och då har det ändå bara gått tre timmar.

Men juldagen är ändå en dag för sammanfattande av den gångna julen, en dag för uppätandet av julbordsrester och den dag då man för chansen att faktiskt fullt ut njut av de julklappar man fått. Då vi vaknar till liv vid tolv och botar vår kulinariska baksmälla efter julbordet. Juldagen är den dag då besvikelsen efter att julen är borta hjälper oss att smälta den gångna julen och undra vad i helvete annandagen egentligen är till för (Annat än att SL ska köra slapp helgdagstrafik en dag extra). Själv ska jag nu kontemplera djupet i nio itmmars sömn följt av dusch och lunch. God fortsättning på er, det har ni säkert förtjänat.

...Där tog den där elden vägen

Julen - Stress, ångest och... omöjlig att vara utan

Innan du läser resten av texten råder jag dig att sitta ner med endast någon enstaka lampa tänd och en filt, en lussekatt och en kopp varm choklad. Det har du förtjänat. Jag föreslår också att du faktiskt på allvar läser texten, även om du har hört budskapet förut. För det är så pass viktigt.

Julen måste nog vara en av de högtider som… berör oss mest. De flesta skolelever ser julen som ett lov, en chans att sova och vila upp sig innan den långa och krävande vårterminen. Däribland jag. Men det finns också de som anser att julen är en stressens högtid, med julklappar som ska köpas, mat som ska lagas, gran som ska skaffas, et c et c. Däribland jag. Sedan finns det de som ser julen som rehabiliteringens årstid, ungefär som skoleleverna fast snäppet seriösare. Som sådana som åker på spa och… aktivt vilar upp sig. Faktiskt utnyttjar den lediga tid som vi fått. Där ingår däremot inte jag. Det finns också de som ser julen som ångestens högtid.

”Har jag köpt de och de julklapparna?”, ”Varför gjorde jag inte så?”, ”Jag skulle ju varit där då!”, ”Skulle jag verkligen ätit så där mycket julskinka?” och så vidare in i det oändliga. Jo, för över denna givmildhetens och snällhetens högborg vilar ångesten. Den finns hos till synes obesvärade skolelever, den finns hos den (sorgligt nog vanligaste) stressande julmänniskan, den rehabiliterande människan känner ångest för att han/hon bryr sig lite för mycket om sig själv, och ångestjularen… Är vi allihopa.

Den bit av den julaktiga dubbelmoralen som vi oftast lyfter fram är ju att julen faktiskt handlar om gemenskap, snällhet och att ge bort saker. Den andra sidan av myntet, som är den som är mest synlig och omöjlig att dölja, är ju pengarna. Butiker tjänar sjukt mycket mer under julhandeln än normalt. Och vi måste förstås konsumera! Köpa mer, mer, mer och mer julklappar till nära och kära, och där kickar stressen och ångesten in. Och inte sällan panik. Man kan skilja på den konkreta och abstrakta julen; Den konkreta julen är det som märks av och händer (läs: Pengar, stress och ångest) och den abstrakta julen är vad vi gör den till (läs: Mys, givmildhet och gemenskap).

Den abstrakta julen är den vi tittar på, men den konkreta julen kommer vi inte undan eftersom den är just konkret. Julen är alltså den i särklass mest ångestladdade högtiden. Och särskilt den här julen, ärligt talat vet jag inte om jag vill att skolan ska dra igång igen eller om jag vill vila upp mig. Jag vill ju vila upp mig, men det är svårt och sömnlöst. Men den där personliga lilla julen då?

Den då man har sin egen lilla alldeles underbara stund och sitter ensam vaken i vardagsrummet på tolvslaget. Man har bara ett stearinljus tänt och sitter med en kopp underbart varm choklad och en varm, god lussebulle. Inlindad i en filt tittar man på den andra ljuskällan i rummet; Den upplysta granen. Den här oasen av lugn som är så nära vår nordiska ursprungsjul man kommer; det gråa huset, precis som julen var grå innan Coca Cola-tomten, och de små ljuskällorna, de tända lyktorna (oftast på gårdarnas stall i julrim och sagor), snön och den totala tystnaden. Den underbara tystnaden som kanske bara störs av ett litet tinnitus eller en gäspande katt under granen.

Och när man sitter där i sin oas av tolvslag, lussekatt, varm choklad, stearinljus och filt tänker man att hur rutten, pengacentrerad och förvriden julen än blivit så är den ändå vår. Vår omistliga fyr som bara syns där i mörkret, midnatten innan julafton då alla förväntningar infrias. Kanske syns den fyren också natten efter julafton. Då är julen nästan försvunnen, och vi kan bara ana vår julefyr.

Och det är värt det. Det är värt ett års slit bara för att få chansen att ha vår underbara lilla stund för oss själva, då vi faktiskt känner att julen är mer än bara en högtid. Under hela vår uppväxt har den blivit en del av oss, och det är vid vårt egna lilla tempel av julanda som vi försvarar oss i vår naiva tro att vuxenlivet inte kommer att få oss att komma ur våran lilla glaskula. Nu har fyren slocknat för i år, och det dröjer ytterligare 364 dagar innan vi får se den igen. Men det är det som sagt värt. Nu måste jag nog snart gå och torka några tårar, för det är tragiskt på ett så naivt och underbart sätt. God jul på er. Det är det minsta jag kan säga.

…Var tog den där elden vägen?